Döden i grytan – en riktig skräckläsning

Döden i grytan av Henrik Ennart och Mats-Eric Nilsson (ordfront)är inte bara en sträckläsning utan även skräckläsning. Jag blir så dåligt till mods när jag läser boken och drömmer smått mardrömmar om framavlade broilerkycklingar som är slakfärdiga inom 30 dagar och om skrikande grisar i Mexikanska slakhus. Och när jag vaknar, så kommer jag på att det inte är en mardröm, utan verklighet och vi äter det där.

Döden i grytan börjar med den Kvinnliga frälsningssoldaten som bakar bullar hemma i köket och sen säljer dem på en marknad. Och det har gjort henne till en brottsling. Hennes brottshandling går ut på att hon säljer bullar som hon har bakat hemma i köket. Miljökontorets inspektörer hade en mindre razzia och knep då Maj-Britt 77 år. Om det egentligen inte vore ett sånt allvarligt ämne, så skulle jag tro att det här är ett skämt. Men bakterienojjan i Sverige har tagit sig sådana stora proportioner att Maj-Britt har blivit en brottsling i sin iver att tjäna in lite pengar till Frälsningsarmén.

Och så har vi det här med Sodexo, de som lagar maten och gamla och sjuka i , b la, Stockholms läns landsting. Inplastad mat som är microkokt (även snitzel och lingonsylt) samt smakar lika, oavsett vad du har på tallriken. Det är så sorgligt och jobbigt att läsa. Att huvudsaken är att det ska vara så billigt som möjligt. Ingen lust, intenting finns kvar i ätandet.

Vi  har mitt i vår bakterienojja  glömt den riktiga maten, den riktiga upplevelsen. Att du som gammal kanske är helt skyddad från bakterier (eller är du?)när du äter Sodox inplastade mat, men du har mist hela matupplevelsen och den känsla det innebär att äta god mat. För visst äter man mindre mat när de blir äldre, men det är bättre att äta mindre än att inte vilja äta alls av den smaklösa inplastade microkokta maten.

Det här är en bok alla politiker ska läsa. Det är ett måste. Då kan jag tillägga att Socialdemokraternas borgarråd Carin Jämtin agerar efter författarnas upprop i DN.

Och förresten, inte bara politiker ska läsa den. Gör det Du också.

Läs även andra bloggares åsikter om Döden i grytan, mat, politik, recension, böcker, facklitteratur

Annons

Read Full Post »

Varför mördar man sin dotter?

Varför mördar man sin dotter av Emre Güngör och Nima Dervishvar ett impulsköp på pocketshop. Ingen bok jag hade hört tala som innan faktiskt. Innan jag såg den i skyltfönstret. Boken tar upp begreppet och företeelsen  hedersmord, men från förövrarens situation istället för offret.  Frågan ställs, varför mördar man sin dotter?

Jag brukar läsa Nima Dervish krönikor i Stockholm City, och jag har alltid gillat hans frispråkighet. Däremot så är Emre Güngör en ny bekantskap för mig. Och jag gillar deras samspel i Varför mördar man sin dotter. Boken tar upp de svenska offer som vi har läst om i tidningarna, Fadime, Pela och Sara. Författarna vill förstå hur de tänker, de som mördar sina döttrar eller systar. Och författarna funderar över och diskuterar orsakerna till en sådan händelse.  De möter dessa fäder och bröder och en del möten är verkligen känslosamma och förövrarna förstår inte sitt brott. Frågor om hederskultur, kultur, religion och grupptryck ställs. Jämförelser med andra företeelser i samhället.

Det här är en nödvändig och tänkvärd bok  som bör finnas i var politikers hand. Viktigt och tyvärr, nödvändigt.

Läs även andra bloggares åsikter om bok, böcker, recension

Read Full Post »

Glassboken, Ett stycke glasshistoria. -Väcker många glassiga minnen till liv.

Nu, mitt i sommaren är glass det bästa att svalka sig med. Min absoluta favorit glasspinne är Twister, syrlig och god. Perfekt sommarglass. Det finns också en fin bok som tar upp glasshistorian. Det är boken Ett stycke glasshistoria som utkom i samband med GB;s femtioårsjubileum.  Själv fick jag boken av GB, i samband med ett event när de skulle presentera en ny glasssmak. En fantastiskt trevlig bok som både jag och barnen har suttit och bläddrat i. Många minnen väcks till liv. Kommer ni ihåg Puckstång? Eller Pistagepinne? Eller glasspinnen Flirt som såg ut som ett hjärta? När jag var liten så var isglassen Zoom och 88.an bland mina favoriter. 88,an finns fortafrande kvar och är fortafarande en av favoriterna.

I boken finns också ett kul glassgalleri där det finns bilder och lite historia om alla glassar. Hur länge de fanns och varför de inte finns längre.  Där står det tex om glasspinnen Jelly Splitt som var godisglassens lågmärke, eller var det en glass? Den höll knappt en sommar och det är jag glad för.

Vilket är ditt bästa eller värsta glassminne?

Läs även andra bloggares åsikter om glass, sommar, bok, böcker

Read Full Post »

A Piece of cake – oumbärlig när jag ska ha barnkalas

På lördag ska min dotter ha 8 års kalas. Det kommer några tjejer och de ska ha tjejmys och pyssel. Jag gör aldrig tårta eftersom jag tycker att det är jättetrist att göra och ingen av mina barn äter grädde. Men jag gör annat kul istället. Och till dotterns kalas på lördag blir det cupcakes i alla möjliga former. Hur kul som helst att göra och jättegoda att äta. Jag gör små cupcakes, så kan tjejerna äta fler olika sorter. Och boken jag får mina recept och insiriation av är A Piece of cake av Leila Lindholm. Jag vet inte vad gjorde innan den. Jo, bakade någon tråkig tigerkaka eller torr chokladkaka. Med Leilas recept så blir absolut ingeting torrt och allt blir gott.

Här kan du få ett litet smakprov på A Piece of cake

Läs även andra bloggares åsikter om bok, böcker, bakning, barnkalas, recept

Read Full Post »

Recension av Lär känna Estland, en läsebok och resebok av Pär Lindström

Jag har varit i Estland En gång. Och då gjorde jag det flesta gör, tog Tallinnbåten över och tillbringade några fina dagar i den vackra staden, Tallinn.

När jag fick förfrågan om jag ville recensera en läsebok och resebok om just Estland, så tvekade jag inte. Mycket för att jag faktiskt samlar på reseböcker och för att de är oumbärliga att ha med sig på resan. En bra resbok bör alla ha med sig. Jag reser själv mycket och halva planerandet går till att sitta och bläddra i just reseboken.

Jag sa också ja, för jag tror att vi är många som går runt med villfarelsen att Estland är ett tråkigt land att besöka. Och att det bara finns Tallinn. Men jag kunde inte ha mer fel.

Och efter att ha läst Lär känna Estland, en läsebok och resebok av Pär Lindström, så har jag ändrat uppfattning. Det här är en fyllig resehandbok som berättar både om Estlands historia, kultur och många resmål. Jag tycker mycket om historiadelen. Ett kapitel heter ”Den sjungande revolutionen” som handlar om de händelser som la grunden till de baltiska staternas självständighet 1991. Det är också den historiska beskrivningen som gör Lär känna Estland, till en unik resebok. Jag har många resehandböcker i alla former på både svenska och engelska, men det är inte många som går så grundligt in i landets historia som den här reseboken gör. För mig är det  ett extraplus eftersom jag tycker om att att lära och veta mycket om de länder jag besöker.

Och vidare, så blir jag bra sugen att packa in familjen i bilen och åka till Norra Estland där Jägalafallet finns. I det kapitlet har Pär Lindström beskrivit exakt hur man ska åka för att komma dit. Och naturen verkar ju helt fanatstisk. Och så får vi inte glömma Tallinn, denna lilla pärla till stad.  Ni som inte har varit där, åk dit. Det är en jättefin stad och ta med en bra resebok så får ni se mer än vad jag gjorde. Vill ni inte åka själva så håller författaren till boken, Pär Lindström, i flera gruppresor som går till de baltiska länderna.

Våga besök våra baltiska grannländer!

Läs även andra bloggares åsikter om bok, resebok, Estland, resor, böcker, recension

Read Full Post »

Skit i mössan! 59 myter och missförstånd kring barn och föräldrar

Idag har jag varvat trädgårdarbete med att läsa boken ”skit i mössan! 59 myter och  missförstånd kring barn och föräldrar” av Åsa Erlandson och Eva Thimgren (Kalla kulor förlag) En bok om alla myter som florerar runt föräldraskapet. Författarna själva beskriver boken som en Mythbusters för föräldrar. Och jag håller med.

Boken börjar med att att ta upp myterna kring graviditet och förlossning. Och där ska erkännas att jag nog har gått på en del myter eller vandringshistorier. Några exempel; Nej, det är inte snabbaste spermien som vinner. Allt handlar om tur. Även där. Och ni som tjatar om att ni kan räkna ut barnets kön efter mammans magform under graviditeten. Nej, det kan ni inte. En av de mest populära myterna enligt författarna och det för  att det är 50% chans att pricka rätt. Och att sex eller att gå mycket trapporna skulle sätta igång förlossningen, ja det är också fel. Vänta så ska ni se att barnet kommer, en dag förr eller senare. Och som författarna skriver i boken, det finns säkert flera kvinnor som har sett på Rapport och helt plötsligt måste föda barn. Men det finns nog ingen som tillskriver Rapport som en färdknäpp att använda.

En myt som beskrivs i boken är det här med livspusslet (en av mina favoritmyter plockas isär här. Bit för bit). Ordet livspussel som TCO gärna vill poängtera att de har skapat 2002. Och uttrycket blev också regsiterar som varumärke och står för småbarnsfamiljers pusslande med jobb, barn och fritid. Men varken ordet eller fenomenet är så nytt som man vill tro eller som påstås. Från 90-talet finns det artiklar med ordet livspussel beskrivet och ett sätt att då sätta ord på föräldras pusslande. För 150 år sedan så kunde en ensamstående mamma arbeta som piga och samtidigt försöka ta hand om sina barn och hinna med dem. Och även hon kunde bli förtvivlad av den situationen. Och dessutom så var hon oftast föraktad. Pusslat har föräldrar gjort i alla tider och det var inte bättre förr. Det var i många fall tyngre att få det att gå ihop.

Boken tar upp 59 myter och missförstånd så det finns mycket att läsa och lära. Den här boken kan jag varmt rekomendera till alla föräldrar, alla som ska bli föräldrar, alla som har med barn att göra, alla som har vänner som är föräldrar och även till alla andra. Det här är en kul och intressant bok. Och jag lovar att den kommer att vara upphov till många intressanta diskussioner runt middagsbordet, på arbetet eller på föräldrasajten.

Och så det här med att skita i mössan. Den kan man skita i för den varken täpper till stora värmeförluster från kroppen, blockerar förkylningar eller sprider hårlöss. Däremot så kan den vara bra att ha om man inte vill frysa om öronen. Nu behöver jag förvisso inte tjata på mina barn när det gäller mössan eftersom det är modernt idag att ha en mössa. Nu får man hitta på någon ny myt istället, så att de tar den av sig. Kanske att det ger svamp om de blir varma och svettiga på skallen av att alltid ha en tjock mössa på sig? Vad vet jag.

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, recension, myter, barn, föräldraskap, kalla kulor förlag

Read Full Post »

Must have bok…

Just nu så svämmas vi över av bröllop, fest och kungar. Så känns det iallafall när man jobbar i Gamla Stan som jag gör. I varje hörn säljs det saker med Victoria och Daniel på. Allt från skedar till t-shirts. 

Men gillar du prinsessbröllop, kungar och slott så tror jag att boken Drottning Victoria av Sverige – Om kärlek, plikt och politik av Stig Hadenius.  (Nordsteds) är något. Jag är faktiskt inte monarkist, men att läsa om kvinnor i svensk historia är aldrig fel eftersom det finns för lite nerskrivet om svensk kvinnorhistoria. I alla miljöer.

Så den här boken är en bok jag vill ha.

Read Full Post »

Ankomsten av Shaun Tan – kärlek vi första ögonkastet

När jag såg omslaget på Ankomsten, så kände jag att den här boken vill jag läsa. Omslaget är nämligen mycket vackert och jag blev kär. Direkt.

Ankomsten av Shaun Tan  är en ren bilderbok. Bara bilder och ingen text. Boken är fylld av vackra illustrationer som får mig, jag som alltid har drömt om att kunna rita, att tappa andan. Det här är en bok som får dig att känna, bara av att se på de vackra illustrationerna.

Ankomsten av Shaun Tan är en berättelse utan ord. Den kan handla om då,  nu eller framtid. Men den är ändå aktuell. Boken handlar om en flykting, han har flytt till ett annat land för att skapa en bättre framtid för sig, sin fru och dottern. De är kvar hemma, medan han åker före. Men vackra och surrealistiska teckningar målar Shaun Tan upp det ord inte kan säga. De behövs inte, du som läsare känner ändå hur den här mannen känner det. Han är du. Du kan likagärna vara han. Shaun Tan använder en surrealistiskt berättarstil för att ge en extra stark känsla i upplevelsen. Surrealismen gör att jag som läsare känner det här konstiga, annorlunda. Det som kan vara svårt att ta på.

Det här är en fantastiskt present till den som inte vill ha för mycket text. Den är också till för oss som gillar text och älskar vackra böcker med innehåll. Jag älskar Ankomsten och jag  kan ägna många timmar bara av att se på bilderna .

Shaun Tan bor i Australien och började som tonåring rita illustrationer för sf- och skräcktidningar. Han har givit ut 7 böcker. Ankomsten är den första som ges ut på svenska. Och det är Kabusa Böcker som ger ut den. Här kan du gå in på Shaun Tans hemsida och se fler av hans vackra verk och läsa om hans andra böcker.

Läs även andra bloggares  åsikter om shaun tan, bok, böcker, illustrationer, recension

Read Full Post »

Den föraktade Falukorven (om ketshupkrig och fredagsmys)

Jag skrattar högt när jag läser ”Den föraktade Falukorven, om ketchupkrig och fredagsmys” av Karin Ahlborg (ordfront). Jag vet inte om det är meningen att jag ska skratta. Men den är skitrolig. Om jag uttrycker mig milt.

Karin Ahlborg är till vardags matskribent på Aftonbladet. I boken ”Den föraktade falukorven” så går hon till ett rasande angrepp mot den förfinade matkulturen som ser ner på fredgasmys och familjer som klämmer i sina stackars små barn halvfabrikat. Hon ställer frågan; vad är halvfabrikat? det kan lika gärna vara mjöl eftersom vi inte står hemma i vårt kök och maler mjölet. Eller är det finrestaurangen dit du går och äter din fina kycklingfilé fylld av grisprotein för att den ska se större och mer mör ut? Eller är det skillnad på fin halvfabrikat (handla färdigmat som köttbullar över disk på saluhallen i Östermalm) eller om man köper hem mamma scans färdiga köttbullar?

Boken har ingen direkt röd tråd, för hon tar även upp det här med skolmaten. Varför envisas skolköken med att fortsätta servera oätliga fiskgratänger som de flesta barnen slänger? De vet ju att barnen inte vill ha det här. Enligt Karin Ahlborg så kan det bero på att det här är planerat i budgeten. Man köper helt enkelt in mindre mängder av den mat man vet att de flesta ratar. Alltså så tjänar skolan/kommunen  på det här. Just det här kapitlet i boken som heter ”Kan barn äta suhi” får också mig att tänka på skolmaten och då i första hand på soppan som de envisas med att servera barn på förskolan. Små barn har oftast problem med att äta soppa. Så mina barn har alltid varit vansinnigt hungriga på torsdagar. Jag har till och med tagit upp det här i de politiska instanser som fördelar budgeten att man bör ta bort soppan för att servera något annat. Men, nej. Det har inte hänt och det för att det är en kostnadsfråga. Soppa är billig mat.

Jag som har tre barn, heltidjobb och lite tid älskar den här boken. Det är inte fel att servera barnen falukorv, det är inte heller fel att slänga in en Gorbys pirog i micron som du sen serverar med ett glas jos (tillsammans med ett glas jos ligger rätten exakt på Livsmedelsverket rekommendationer) Det är en befrielse att läsa. Ingen ångest. Ingen skuld för att jag inte står där och bakar de där jäkla pirogerna själv och inte heller bakar mitt bröd. Mina barn får i sig det de behöver ändå.

Och dessutom slår Karin Ahlborg fast att man kan hålla sig till ett visst antal rätter och varva mellan dessa. Och det är inget fel på fredagsmyset. Det är ju via tacosen ungarna får i sig den sallad  de vägrar äta annars. Ett bra fredagsmys.

Jag älskar den här boken. Mer fredagsmys och Karin Ahlborg åt världen.

Läs även andra bloggares åsikter om bok, böcker, fredagsmys, mat, recension, barn, Karin Ahlborg

Read Full Post »

trädgårdsdax och en liten lista på boktips för trädgårdsarbetet

Jag läser inte bara böcker. Jag älskar också trädgårdsarbete, mest för att det är så avkopplande. Och så blir jag så glad och nöjd över reslutatet. Min tomt är bara ca 150 kvm så det gäller att planera väl när jag håller på.

Nu finns det ett myller av trädgårdsböcker och ibland kan det vara svårt att välja. Därför listar jag fem stycken som jag tycker är bra att ha trädgårdsböcker.

1. Köksträdgården av Sanna Törninge En köksträdgård är aldrig fel, själv har jag en liten i två odlingslådor. En med örter och en med jordgubbar. Och så har jag tomater i ett litet drivhus mot väggen. Jag känner ig väldigt praktisk och duktig när reslutatet visar sig i köksträdgården. Inget är bättre än egenodlade tomater.

2. Vår trädgårdsbok av Christerl Kvant och Inger Palmstierna. Det här är min uppslagsbok. Jag läser, skriver, viker in hörn och söker i den här boken. Helt oumbärlig. Min version är äldre än den jag länkar till.

3. Personliga radhusträdgårdar av Christerl Kvant. Jag bor själv i radhusområde med en liten plätt till trädgård. Då är den här idéboken bra att ha.

4. Den lilla trädgården av Christel Kvant. En jättebra bok för oss med små trädgårdar.

5. Mycket mer än trädgård av Anna Örnberg  Du som är intresserad av inredningen, tycker säkert om att inreda även ute. I trådgården. Jag tycker det är jättekul och den här boken är liten pärla att sno idéer från.

Som en liten extra bok till min lista lägger jag boken ”Att lyckas med komposten” av Karin Persson. Jag har just köpt en kompost och fösöker lära mig allt om det. Så en bok om kompost står högt på min önskelista.

Vilken bok är din trädgårdsbokbibel?

Läs även andra bloggares åsikter om kompost, trädgårdsböcker, trädgård, boktips

Read Full Post »

Gästrecensent Ann Wolgers recenserar; Drevet går av Anders Philblad

Jag hade en rätt tvivelaktig inställning till Anders Pihlblads bok ”Drevet går” (natur & kultur) innan jag öppnade boken. ”Anders Pihlblad? Vem var nu det igen? Just det, TV4-journalisten som festade med Ulrica Schenström. Hon fick gå, men han stannade kvar – var det inte så?” Så rasslar de första sidorna till, sen 30-40-50, och jag stannar upp. Pihlblad har fångat mig.

 Pihlblad har träffat och intervjuat många människor för den här boken, och det märks så tydligt. Särskilt berörd blir jag av Tiina Rosenberg, vars liv totalt förändrades av mediedrevet kring Feministiskt Initiativ och Ebba Witt-Brattströms utspel.

 Anders Pihlblad har alltså gått igenom ett tio-tjugotal av de senaste årens mediedrev gentemot politiker. Boken handlar inte om att utröna vem som hade rätt eller fel i alla dessa skandaler, eller hur det gick till ”egentligen”. Pihlblads bok går istället ut på att beskriva mediedrevens dramaturgi samt spegla dreven ur offrens synvinkel. Att läsa hur dreven påverkar de som blir utsatta är skakande läsning.

 Anders Pihlblad håller en rätt kritiskt inställning till sitt eget skrå. Såklart att politiker måste granskas och kritiseras, men Philblads kritik mot journalisterna som går för långt går som en röd tråd i boken.

 Schenström fick gå, men Pihlblad själv fick stanna kvar. Pihlblad menar själv att kvinnor är enormt granskade – och jag håller helt med. En del drev skulle aldrig bli drev om det inte varit en kvinna som hade gjort bort sig.

 Om historien tvistar det lärde. Om närhistorien tvistar de lärde ännu så mycket mer! Att beskriva ett tiotal av de senaste politiska skandalerna kan ju vara som att ge sig ut på mycket tunn is. Säkert har många läsare andra minnesbilder av hur det gick till ”egentligen”. Själv har jag varken minne eller kännedom nog för att ha någon åsikt om hur det gick till ”egentligen”. Pihlblads beskrivningar av skandalerna och dreven känns relevanta, och jag har inga större synpunkter på sanningshalten i dessa. 

 ”Drevet går” är en mogen men samtidigt ganska krass bok. Bladen vänder sig själva. Jag kan rekommendera Anders Pihlblads bok.

Ann Wolgers

Läs även andra bloggares åsikter om recension, bok, böcker, drevet går

Read Full Post »

Jag är inte rabiat. Jag äter Pizza.

Niklas Orrenius är journalist på Sydsvenskan och i pocketboken Jag är inte rabiat. Jag äter Pizza. En bok om Sverigedemokraterna, så har han samlat sina texter om Sverigedemokraterna,där vi får läsa om deras förvandling från burkölsdoftande bunkersekt till ett parti som 2010 knackar på Riksdagens port. En ”förfining” under årens lopp. Allt för att putsa till ytan.

Boken består av hans samlade artiklar i Sydsvenskan om Sverigedemokraterna under 2000-talet. Nytillskrivet i boken är att varje avsnitt efterföljs av ett ”vad hände sen”.

I boken tar Niklas Orrenius upp journalisters objektivitet. Är de objektiva när de skriver om Sverigedemokraterna? för han sticker inte under stol med att han själv inte gillar SD speciellt mycket. Inte ens personerna han skriver om. Men det han vill ha sagt med sina artiklar i boken att det tyckandet måste  han gömma undan om han ska vara en bra journalist. Men just när det gäller Sverigedemokraterna så verkar sveriges förenade journalistkår ha problem med det. Är det så?

Jag är inte rabiat. Jag äter pizza handlar också om Sverigedemokraternas utanförskap, ett utanförskap som de lever på. Kan man tiga ihjäl Sverigedemokraterna? Nej, absolut inte, enligt Niklas Orrenius. Utan vi måste ta debatten. Visa vad de verkligen står för, inte gömma dem i garderoben. På grund av deras utanförskap, som de själva gör stor affär av så får de nya anhängare. Istället bör någon ta debatten, vara påläst och dra fram deras åsikter ur garderoben. För det handlar inte bara om att de är invandrarkritiska utan även om att de vill genomföra en omfattande samhällsomvandling. Sverigedemokraterna vill b la “återupprätta en gemensam nationell identitet”  och med det menar de att  man tex bara får tala en godkänd ”svenska” utan brytning eller att bara ”svenska” kulturyttringar ska få kulturstöd med det så menar de b la bygdegårdar.

Det här är en lätt bok att läsa och den ges ut direkt på pocket för just lättillgänglighetens skull. Boken är viktig idag ,där vi står med ett val inför dörren, ett val som kan släppa in Sverigedemokraterna i riksdagen. Och den är bra att ha som hjälp när man ska ta debatten, för det bör man. Eller hur?

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, recension, boktips, politik, sverigedemokraterna,

Read Full Post »

I min brevlåda igår, låg det två intressanta böcker

Igår när jag kom hem så väntade två purfärska böcker på mig.

Den ena boken heter Drevet går av Anders Philblad (natur och kultur) och den kommer att läsas av Ann Wolgers, som brukar vara min gästrecensent. Och hon kommer att skriva en recension här, så fort hon har läst boken.

Den andra boken, var en pocket och den heter Jag är inte rabiat. Jag äter pizza. En bok om sverigedemokraterna av Niklas Orrenius (Månpocket). Den har jag påbörjat idag, så en recension kommer i veckan. Det här är dessutom en bok som jag har väntat på och läser med stor intresse.

Läs även andra bloggares åsikter om bok, böcker, recensioner, sverigedemokraterna, media, politik

Read Full Post »

Gästrecensent Ann Wolgers Om De omänskliga av Torbjörn Nilsson

Det är rätt djärvt att släppa en bok om svenska politiska skandaler bara veckor innan valrörelsen 2010 sätter igång på allvar. Eller så är det supersmart. En uppföljare till Torbjörn Nilssons ”De omänskliga” där innevarande års skandaler analyseras lär ju ha väl inarbetad marknad till julhandeln 2010.

Torbjörn Nilsson går nogsamt igenom ett antal politiska skandaler som präglat svensk valrörelse på senare år. Lite väl nogsamt kan tyckas ibland. Även för en politisk nörd som jag blir skildringarna på tok för detaljrika ibland. Lite svårt att se skogen för alla träd, om man säger så.

Det som däremot är intressant och verkligen genomarbetat är referenserna till tidigare valrörelser – både i Sverige och från USA. Samt referenser till statsvetenskaplig forskning. Torbjörn Nilsson är påläst, noggrann och verkligen intresserad av makt och de som har den. Torbjörn Nilsson redogör mycket noga för Folkpartiets intrång i Socialdemokraternas intranät, och det är en av flera spännande historier att läsa.

Ändå blir jag lite bitter. Var är alla brudarna? Anna Sjödins avgång från ordförandeposten i SSU och förloppet som ledde fram till det beskrivs visserligen noggrant. But, that’s pretty much it. Sen är det killar, killar, killar. Spinndoktorer, ordförandestrider, strebrar som vill in på riksdags- och partikanslier, SSU-maktkamper, etc. Dessa ungtuppar. Kan inte låta bli att gäspa. Männen i Torbjörn Nilssons bok beskrivs som de subjekt de är, och deras handlande beskrivs såsom planerat och noga övervägt, med mål och mening. Bilden av kvinnorna i Torbjörn Nilssons bok är undfallande, vid sidan om, går någon annans ärenden, blir manipulerade eller satta åt sidan.

Jämställdheten i Sverige befinner sig i en backlash. Jämställdhet är inte längre en issue i det politiska samtalet. Därför är det OK att 2010 skriva en bok om politiska skandaler och politiska maktkamper i Sverige och hoppa över tjejer på maktpositioner. Katrine Kielos – när kommer din analys över det politiska maktsverige?

 Ann Wolgers

Gästrecensent

Läs även andra bloggares åsikter om politik, recension, bok, böcker, de omänskliga

Read Full Post »

Konsten att leva innerligt av Ted Harris och Ann Lagerström

Jag är allergisk mot alla dessa böcker som handlar om att må bättre, bli glad, säg nej och bli en lyckligare människa böcker. Men så ramlade jag över boken Konsten att leva innerligt av Ted Harris och Ann Lagerström, som månpocket sponsrade oss med. Och jag tycker inte att den är som de andra. Den här tycker jag om.

I den här boken så tar Ted Harris och Ann Lagerström upp Soren Kirkegaards  olika punkter som ses som grunden till Existenstialismen och försöka hitta svaret till den evinnerliga frågan – vad är meningen med livet? I den här boken har författarna försökt förenkla Soren Kirkegaards tankar och få dem att landa i vårt 2000-tal. Det är helt enkelt en bok om sökandet efter meningen med livet och om konsten att vara innerlig.

Jag tycker om boken som är rätt så lättläst för att vara en filosofisk bok. Författarna har lyckats vända Soren Kirkegaards frågeställningar till nutid, och får iallafall mig att tänka efter. Och vi kommer fram till att meningen med livet är olika för alla. Vi ser på saker och ting med olika ögon. Det jag tycker är meningen med livet, behöver inte vara samma för min vän. Nu kan man diskutera, vilket de även gör i boken. Om man hinner fundera på eller göra något åt meningen med livet idag. Vi lever ju ändå mitt i allt inferno där alla rycker i en, man ska vara bäst på allt, jobba, fantastisk förälder mm.

Nu handlar Sören Kirkegards tre stadier och nio steg om så mycket mer och eftersom vi bokcirklar om boken den här månaden, samt twittercirklar i slutet av april, så ska jag inte skriva så mycket här. Saken med filosofi är att vi kan komma fram till många olika saker under diskussionens gång. Och att alla kan se och förstå olika av det som skrivs. Jag tror att vi kommer att ha en intressant bokcirkeldiskussion den här månaden.

Och jag vill tillägga att om du är det minsta nyfiken på filosofi och existensialismen, så är det den här boken något för dig. Den är enkel och lättläst, och det är lätt att följa Soren Kirkegaards tankegångar. Dessutom så har jag åtminstone efter att ha läst boken, börjat med att lära mig konsten att leva innerligt.

Läs även andra bloggares åsikter om bok, böcker, bokcirkel

Read Full Post »