Första gången jag läste Karin Brunk Holmqvist var faktiskt i år. Då bokcirklade vi om Rosa Elefanter här på Enbokcirkelföralla, en bok Kabusa Böcker hade sponsrat oss med. Och jag tyckte mycket om Rosa Elefanter, så mycket att jag även gav mig på Potensgivarna, som är en bok jag varmt rekomenderar.
Nu till Stenhimlen. Karin Brunk Holmqvist gav ut den här boken första gången 1999 på Autograf. Nu har den kommit ut igen, fast på Kabusa Böcker. I Stenhimlen får vi möta Erna, 34 år. Erna bor fortafarande hemma hos mamma och en rätt så sträng och butter pappa. Erna är ingen direkt skönhet. Tvärtom. Hon är rätt så ful. Men hon har ett gott hjärta och älskar böcker. Så mycket att hon en dag, på en aktion, ropar in en årsbok från hembygdsföreningen, trots att hennes pappa inte har gett sitt tillstånd till det. Det här är början till en rad förändringar och ett helt nytt liv för Erna.
Stenhimlen är lite tragikomisk. Men ändå så igenkännande. Så är det med Karin Brunk Holmqvist och hennes böcker. Du känner igen dig, eller personer runt omkring dig. Roliga, arga, elaka eller konstiga. Och ena stunden sitter du och skrattar högt för att i ena stunden ta till lipen, när du läser hennes böcker. Och för i den tredje stunden bli lite arg.
Har du läst Karin Brunk Holmqvist och gillar hennes författarstil så lär du inte bli besviken när du läser Stenhimlen. Men jag tycker inte att den här lika bra som tex Rosa Elefanter och Potensgivarna.
Läs min mailintervju med Karin Brunk Holmqvist här.
Läs även andra bloggares åsikter om Stenhimlen av Karin Brunk Holmqvist, recension, bok, böcker