Niklas Orrenius är journalist på Sydsvenskan och i pocketboken Jag är inte rabiat. Jag äter Pizza. En bok om Sverigedemokraterna, så har han samlat sina texter om Sverigedemokraterna,där vi får läsa om deras förvandling från burkölsdoftande bunkersekt till ett parti som 2010 knackar på Riksdagens port. En ”förfining” under årens lopp. Allt för att putsa till ytan.
Boken består av hans samlade artiklar i Sydsvenskan om Sverigedemokraterna under 2000-talet. Nytillskrivet i boken är att varje avsnitt efterföljs av ett ”vad hände sen”.
I boken tar Niklas Orrenius upp journalisters objektivitet. Är de objektiva när de skriver om Sverigedemokraterna? för han sticker inte under stol med att han själv inte gillar SD speciellt mycket. Inte ens personerna han skriver om. Men det han vill ha sagt med sina artiklar i boken att det tyckandet måste han gömma undan om han ska vara en bra journalist. Men just när det gäller Sverigedemokraterna så verkar sveriges förenade journalistkår ha problem med det. Är det så?
Jag är inte rabiat. Jag äter pizza handlar också om Sverigedemokraternas utanförskap, ett utanförskap som de lever på. Kan man tiga ihjäl Sverigedemokraterna? Nej, absolut inte, enligt Niklas Orrenius. Utan vi måste ta debatten. Visa vad de verkligen står för, inte gömma dem i garderoben. På grund av deras utanförskap, som de själva gör stor affär av så får de nya anhängare. Istället bör någon ta debatten, vara påläst och dra fram deras åsikter ur garderoben. För det handlar inte bara om att de är invandrarkritiska utan även om att de vill genomföra en omfattande samhällsomvandling. Sverigedemokraterna vill b la “återupprätta en gemensam nationell identitet” och med det menar de att man tex bara får tala en godkänd ”svenska” utan brytning eller att bara ”svenska” kulturyttringar ska få kulturstöd med det så menar de b la bygdegårdar.
Det här är en lätt bok att läsa och den ges ut direkt på pocket för just lättillgänglighetens skull. Boken är viktig idag ,där vi står med ett val inför dörren, ett val som kan släppa in Sverigedemokraterna i riksdagen. Och den är bra att ha som hjälp när man ska ta debatten, för det bör man. Eller hur?
Läs även andra bloggares åsikter om böcker, recension, boktips, politik, sverigedemokraterna,
Definitivt en bok jag vill läsa! Tack för tipset.
[...] som däremot recenserat och intervjuat på riktigt är Karins värld som läst boken Jag är inte rabiat, jag äter Pizza och Kulturbloggen som intervjuat en annan av [...]
Sånt här stöter man på ganska ofta – motståndare som på allvar tror att det bästa sättet att bekämpa oss är att ”avslöja vad vi verkligen tycker.” En gång satt jag med på ett kommunfullmäktigemöte på landet där en ledamot för ett riksdagsparti ställde sig och läste högt ur vårt partiprogram i tron att det skulle vara ett vapen mot oss.
Ungefär den där reaktionen fick vi också när Åkesson skrev sin debattartikel om islam i höstas. ”Äntligen har de avslöjat sig!” utropade medierna. ”Nu kan ingen rösta på dem!” Följden blev att vi nådde den högsta toppen i opinionsmätningarna vi haft någonsin, och Orrenius kommentar var att det som sades i artikeln inte var särskilt speciellt, sånt där säger vi hela tiden.
Förmodligen skulle vi kunna skruva upp tonläget ännu mer. Det finns många som är trötta på hur samhället ser ut nu. Så många, faktiskt, att om motståndarnas enda vapen är att läsa upp vårt partiprogram så har det gissningsvis ungefär samma effekt som att försöka släcka en eld med fotogen.
[...] av boken " Jag är inte rabiat. Jag äter Pizza." En bok om sverigedemokraterna av Niklas Orrenius. Karin Berg har recenserat den i bokbloggen En bokcirkel för alla: Det här är en lätt bok att läsa och den ges ut direkt på [...]
[...] så har jag recenserat pocketboken Jag är inte rabiat. Jag äter Pizza av Niklas Orrenius. Och jag har även recenserat ungdomsboken Emmy Moréns dubbla liv av Barbara [...]